Idé: Socialdemokratins överlevnad bygger på en stark politik mot den nya otryggheten
Under det senaste året har många målat socialdemokraternas framtid i mörka färger. Vissa har sett partiets tillbakagången som ett utryck för ödesbundna tendenser. Industrisamhället – vars framväxt la grunden för arbetarklassens organisering – ersätts nu av något annat. Allt fler arbetar i tjänstsektorn och som tjänstemän. Allt färre i industrin. Allt färre ser sig själva som arbetarklass.
Frågan som ställs är om socialdemokratin överlever det här?
Men, socialdemokratin har faktiskt aldrig kunnat förlita sig på en majoritet arbetare. Framgångsfaktorn har istället varit breda allianser. Framväxten av 30-talets välfärds- och arbetsmarknadspolitik byggde på ett stöd också i landsbygdsbefolkningen. Välfärdsreformerna på 50-talet på en allians med snabbt växande tjänstemannagrupper. Under 70-talet gjordes reformer som appellerade till dem som försökte skapa ett mer jämställt familje- och arbetsliv. Det finns inget som talar emot att sådana reformer kan göras också idag.
Även om färre definierar sig som arbetarklass, ser fler TCO- och Saco-medlemmar sig som arbetare. Utvecklingen är egentligen inte motsägelsefull. Två decennier med ökade reallöner har förbättrat levnadsstandarden för dem med jobb. Allt fler lever typiska medelklassliv även om de är elektriker, brevbärare eller pappersindustriarbetare.
Men samtidigt upplever allt fler – långt in i tjänstemannaleden – en ökad otrygghet. Att förlora jobbet i en lågkonjunktur, genom en förlorad upphandling eller genom ohälsa är inte längre något som bara drabbar arbetare. Arbetsrätt, arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar påverkar tryggheten för allt fler. Möjligheten att skapa reformer för både arbetare och tjänstemän borde faktiskt vara större i dag än under 50-talet.
Arbetsmarknads- och välfärdspolitik bygger på att en balans mellan trygghet och en fungerande arbetslinje. Båda måste reformeras för att svara mot omvärldens krav.
En befolkning som åldras. Försämrad psykisk hälsa, samtidigt som den fysiska förbättras. Värderingar som betonar frihet att få välja livsstil och ställer krav på ett icke-auktoritärt bemötande.
Ökad rörlighet mellan anställningar, studier, egenföretagande och mellan länder. Ökade krav i arbetslivet – på både utbildning och social förmåga.
Om inte socialdemokratin tar ett ansvar för arbetsmarknads- och välfärdspolitiken kommer de som har råd skapa sin egen trygghet. Andra hamnar i allt sämre offentliga system. Utvecklingen kan fortfarande brytas. Men det kräver att socialdemokratin varken blir för nostalgiskt tillbakablickande eller för ängsliga att stämplas som bidragsparti.
Väl fungerande politik på dessa områden är inte bara en strategisk fråga för att skapa trygghet. Den är faktiskt lika viktigt för att arbetsmarknaden ska fungera och att jobben faktiskt ska komma. Välfärdspolitiken, i bred bemärkelse, hänger ihop med sysselsättningspolitiken. När framtidens lösningar skisseras måste de ta fasta på utmaningar som ligger framför oss. Men lika viktigt är att ett avstamp i de problem som breda löntagargrupperna verkligen upplever i sina liv.
Irene Wennemo
Vi8 måste med enkla ord hämtade från reklamens värld få svenska folket att inse sambandet mellan skatt och offentlig serviceFlera jobbskatteavdrag försämrar den offentliga servicen och tvingar ut oss på banan som skattehöjare!
Det kräver kanske andra förändringar i socialdemokraters tänkande. Ifrån vetenskapligt håll har det kommit många indikationer på att ökad etnisk heterogenitet minskar stödet för omfördelning. Det är helt i linje med vad man kan förvänta sig utifrån vad man vet om människan inom psykologin. Frågan är bara om S har mod att acceptera verkligheten som den ser ut, eller om man tänker fortsätta att såga av grenen man sitter på och driva samhället ytterligare högerut.
”Två decennier med ökade reallöner har förbättrat levnadsstandarden för dem med jobb. Allt fler lever typiska medelklassliv även om de är elektriker, brevbärare eller pappersindustriarbetare.” Och motsvarande sänkning av reallönerna för breda tjänstemannagrupper. Idag tjänar en butikskassörska lika mycket som en lärare med 4,5 års högskoleutbildning.
Det behövs ett grundsystem på dräglig nivå för alla utan arbetslivserfarenhet. Sedan behövs det inkomstrelaterade ersättningar för de som har arbetat i några år, fått upp sin lön, skaffat familj, hus etc.
Stämplad som bidragsparti blir man för att kontrollerna är för dåliga, inte för att systemen är för generösa för de som har rätt att utnyttja dem.