Kampen mot Sverigedemokraterna är inte slut bara för att de kommit in i riksdagen. Ju mer reaktionär den politiska miljön i Sverige blir desto mindre plats finns det plats för progressiva krafter. Därför ligger det i Socialdemokraternas intresse att få bort Sverigedemokraterna från riksdagen och förpassa de till politikens extrema utkanter. För att bekämpa Sverigedemokraterna måste vi ha ett robust svar på deras politik.

Just nu dominerar Sverigedemokraternas integrationspolitik den integrationspolitiska diskursen i Sverige. Alla partier förhåller sig till vad SD tycker inom integrationspolitiken trots att partiet är helt och hållet emot integration och för assimilation.

De borgerliga partierna har försökt plagiera delar av SD:s politik vid flera tillfällen. Folkpartiet hade ganska vilda utspel i början av 2000-talet med Mauricio Rojas som påstod att kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet. Folkpartiets språktest för att villkora medborgarskapet var också ett sätt att förmedla budskapet att man ska ”ställa krav på invandrare”. På senare tid har Folkpartiet fortsatt på samma spår och så sent som 2009 ville de förbjuda utlärandet av matematik på arabiska i grundskolan.

Samma tendenser hittar man hos de andra borgerliga partierna. 2009 lade de centerpartistiska riksdagsledamöterna Staffan Danielsson och Lennart Pettersson fram en motion i riksdagen där de ville förbjuda burka. Kristdemokraterna började inför valet 2010 prata om ”verklighetens folk”, ett begrepp som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson snabbt började använda eftersom det passade bra i deras ”vi-och-dem” tänkande.

Även det största borgerliga partiet, Moderaterna, visade sig vara lika oansvarigt som de andra borgerliga partierna. 2008 ville Moderaterna att alla asylsökande skulle skriva på ett ”medborgarkontrakt” där man skulle lova att efterleva ”svenska skyldigheter, rättigheter och värderingar”. Människor med utländsk bakgrund skulle alltså lova att betala tv-licensen, som migrationsminister Tobias Billström inte hade gjort ända fram till att han blev minister. Man skulle inte anlita svart arbetskraft, som finansminister Anders Borg en gång i tiden hade gjort.

Integrationspolitiken i Sverige har dominerats av absurda förslag de senaste åren eftersom partierna har förhållit sig till Sverigedemokraternas absurda politik. För att vända på denna negativa trend måste Socialdemokraterna påbörja en integrationspolitisk debatt som sätter grunden för ett nytt sätt att se på integrationen, baserad på frihet, rättvisa och solidaritet.

Utgångspunkten i denna integrationspolitiska debatt måste vara ett antirasistiskt synsätt. Vi måste börja se människorna bakom kulturerna och etniciteterna och de sociala strukturerna som skapar problemen.

Idag är det så att segregationen i Sverige innebär att människor med utländsk bakgrund lever i områden där de sociala förhållandena är sämre. Därför är det självklart för en socialdemokrat att integration går hand i hand med en social upprustning. Vi måste mycket tydligt markera detta samband mellan social upprustning och integration och låta de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna förhålla sig till detta. Ord som invandrare eller andra generationens invandrare måste ständigt ifrågasättas eftersom dessa ord skapar ett vi och de. Vi är alla svenskar men vi ser olika ut och vi beter oss olika och det är inget fel med att vara olika. Vi måste slå fast att det finns inga främlingar i Sverige och att Sverige är ett hem åt oss alla.

En annan markering som Socialdemokraterna måste göra är att tydliggöra att integration handlar om att ena folk. Det handlar inte om att peka ut vilka grupper som måste ”försvenskas”. På detta sätt krymper utrymmet för populistiska förslag som just ställer svenskar mot invandrare. Socialdemokraterna måste slå fast att integrationspolitik handlar om att människor visar tolerans för varandras unika egenskaper och samverkar för att bygga Sverige. Integrationspolitik ska inte handla om vem som bär skulden för alla problemen i samhället och vilken kultur som är den rätta kulturen.

Socialdemokraterna måste ta på sig ansvaret att dra en tydlig gräns mellan rasism och integrationspolitik. Denna gräns har blivit suddigare sedan alla partier har börjat förhålla sig till Sverigedemokraternas politik. För vad betyder Moderaternas medborgarkontrakt om inte att folk med utländsk bakgrund inte kan sköta sig. När Socialdemokraterna sätter en kraftig integrationspolitik baserad på klassiska socialdemokratiska värderingar i centrum så blir det tydligare vilka förslag som handlar om integrationspolitik och vilka förslag som helt enkelt är rasistiska.

För att få andra partier att förhålla sig till en socialdemokratisk integrationspolitik så krävs det att vi sätter integrationspolitiken högre upp på agendan. Det krävs att vi ger ut skrifter där vi visar sambanden mellan socialdemokratiska värderingar och den socialdemokratiska integrationspolitiken. Sedan måste vi använda dessa skrifter i studiecirklar för att rusta upp rörelsen inför en ideologisk strid mot Sverigedemokraterna. Vi ska kunna debattera sönder Sverigedemokraterna på Sveriges gator och torg. Så kan vi 2014 gå till val som ett parti som vill ena Sverige inför framtida utmaningar.

Nima Gholam Ali Pour

Det är inte många gånger som det klasslösa samhället definierats av socialdemokrater. I ett kursmaterial om näringspolitik 1967 (av ABF, LO, SAP och Brevskolan) skedde dock en tolkning. Nedan följer en sammanfattning av resonemanget. ”Det klasslösa samhället” var i detta material ett samhälle

- i stark förändring och utveckling, med stigande standard för alla, där ingen låses fast i en ställning en gång för alla,  och där ingen är fattig,

- med ett omfattande trygghetssystem, både i form av generella socialreformer, som inte är graderade efter social klass, och speciella stödåtgärder för handikappade,

- byggd på samverkan och solidaritet mellan individer och grupper och nationer, en samverkan som bygger på tanken om lika rätt och lika värde, utan privilegier för någon grupp

- med demokratiska friheter, friheter till medinflytande för alla och reell valfrihet i all den utsträckning som de gemensamma resurserna medger

Kort sagt ett samhälle byggt på jämlikhet och gemenskap ”av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor” (som det hette i tidigare partiprogram). Det är en definition som fortfarande håller måttet. Men den måste preciseras ytterligare. Jag går igenon resonemanget punkt för punkt.

Samhället bli rikare. Det framgår tydligt att det  gällde att främja en ökning av produktionens storlek. Målet med detta var att underlätta ett växande välstånd bland hela befolkningen. En sådan utveckling skulle medföra ett ökat förändringstryck på både företag och individer.  En av samhällets uppgift var att underlätta för och stimulera individers och företagets anpassning till ständigt förändrade förutsättningar. Men det är viktigt att understryka att detta inte är fråga om en villkorslös kvantitativ tillväxt, utan tillväxten måste avvägas mot andra mål som en vettig inriktning av produktionen, behov av kulturella framsteg, hänsyn till miljöutformning och mänsklig anpassning.

Trygghetsfrågorna har spelat och spelar en stor roll. Från första början var det frågor som gällde trygghet mot ren nöd och mot arbetslöshet. Därefter växte det fram en trygghetspolitik med ambitioner genom att skapa en allmän grundtrygghet. Denna vidgades senare till trygghet mot inkomstbortfall och standardsänkning. I vår tid också trygghet i förändring. Arbetarerörelsen kunde helt enkelt inte acceptera klasskillnader i fråga om trygghet. Och samhällssolidaritet var en förutsättning för tryggheten.

Samverkan och solidaritet handlade om de grundvalar eller ideal på vilka samhället måste byggas. Det handlade inte så om direkta krav utan mer om hur man tar sig an frågor, löser problem och når framgång. Men samverkan och solidaritet var inte bara medel, de var också mål i betydelsen att de inte var förverkligade i vår tids konkurrenssamhälle.  Ytterst var det fråga om ett annat samliv, en annan anda än den kapitalismen medför. Dessutom ansåg man att behovet av samverkan ökade med standardökning, teknisk utveckling och ekonomisk utvecklingsnivå.

Friheten skulle komma fler till del. Samhället måste lägga sig i och skapa förutsättningar för frihet. Frihet kräver jämlikhet i betydelsen en jämnare fördelning av makt och inflytande inom det ekonomiska området. Frihet kräver trygghet. Frihet, i form av demokratiska friheter, måste komma till uttryck också på det ekonomiska området. Friheten behöver utvidgas till reell valfrihet. Inte bara rätt till eller borttagande av lagliga hinder, utan också praktiska möjligheter att kunna välja och göra.  Det medför ett frihetsbegrepp där (s) vill ha ”frihet till staten; man har med statens hjälp velat skapa frihet från ekonomisk nöd, frihet från arbetslöshet, frihet från övergrepp från arbetsgivaren, frihet från yttre tvång osv – och friheten har hela tiden gällt de många människorna, inte fåtalet.”

…

De flesta människor, liksom socialdemokratin som parti, kräver en samhällsmiljö som ger trygghet, jämlikhet och rättvisa, valmöjligheter och utvecklingsmöjligheter. Det gäller på konkreta områden, som vi inte ska beröra i denna korta redogörelse, utan det sker inom reformartiklar på s2013.

Diskussionen om det klasslösa samhället är en del av det socialdemokratiska idé- och reformarvet. En sådan diskussion kan självfallet finnas med i diskussionen kring det framtida partiprogrammet, där förmodligen Juholts framflyttande av ”Social Demokrati” kan få en framskjuten plats. Social demokrati och det klasslösa samhället hänger ihop.

Bo Andersson

Om man kort ska sammanfatta läget för svenska skolan så kan man konstatera att försämringen är tämligen generell över alla samhällsgrupper men helt klart tydligare i socioekonomiskt utsatta områden. År 2000 var Sverige ett av de länder där klass och bakgrund spelade minst roll. Nu år 2010 är vi istället under OECD-genomsnittet när det gäller likvärdighet mellan skolor. 25 % av alla landets pojkar kommer (om trenden fortsätter) snart inte ha grundläggande läsförståelse när de går ut grundskolan. Situationen är väldigt allvarlig, speciellt för en rörelse som vill minimera skillnader i utgångsläget för barn oavsett bakgrund.

Jan Björklund har givetvis också läst ovanstående rapporter (eller dess sammanfattningar) men dragit märkliga slutsatser. Han tycks se att eftersom resultaten var bättre förr måste också gårdagens lösningar vara dagens. Inget kunde vara mer fel.

Gårdagens skola byggde på en onödig fixering vid utantillinlärning och att memorera stora mängder information. Det är idag en förlegad förmåga. Att många unga idag har svårt att förstå stora textmängder och komplicerade bokverk är inte förvånansvärt när korta, snabbtillgängliga och lättlästa informationskällor är ständigt närvarande på nätet.

Ibland hanterar vi denna utveckling som om det vore något negativt. Men vi ska inte glömma att den moderna boktryckarkonsten endast är några hundra år gammal. Då information blir ständigt mer lättillgängligt är det orimligt att fortsätta premiera metoder som bygger på inlärd kunskap. I framtiden är det mer troligt att förmågan till kritiskt tänkande samt snabb sållning av en oerhörd mängd information kommer vara nödvändig. En modern socialdemokratisk skolpolitik måste se hur inlärningen har förändrats de senaste 10-20 åren och inte fastna i diskussioner om vad som är bra/dålig litteratur eller pedagogiska detaljdiskussioner.

Vad som istället är intressant är de övergripande förutsättningarna för lärandet. Att våra lärare ska vara de absolut bästa tänkbara är givet. Höga krav ska ställas på lärarutbildningar men yrket bör också få den status den förtjänar genom exempelvis generella löneökningar. Att ”se varje elev som en individ” innebär inte att eleverna i grundskolan ska lämnas ensamma och ursäktar inte låg lärartäthet med mer hemarbete. Alla som gått grundskolan (och kanske framförallt högstadiet) är nog medvetna om att detta är en period då man verkligen behöver stöd och hjälp för att klara ta till sig kunskap. Under denna period bör man alltså inte lämnas med individuellt ansvar och mängder av lärarlös hemläxa. Det skapar bara ytterligare socioekonomiska skillnader.

Friskolereformen antog att goda skolor skulle slå ut dåliga fram till den dagen att endast bra och funktionella skolor fanns kvar. Men istället har det visat sig att föräldrar inte väljer skola baserat på kunskap om dess pedagogiska expertis utan snarare baserat på fördomar om barnen på skolan i fråga. Detta har skapat ett system då målet med att välja skola snarare verkar för att stigmatisera vissa skolor och i förlängningen de barn som går där. Att backa bort från friskolereformen är inte realistiskt men däremot är det hög tid att acceptera dess avigsidor och behandla dem.

Skolan är den enda av välfärdsfrågorna där ett borgerligt parti mäter högre i opinionen än Socialdemokraterna. Detta speglar ganska väl att vi än så länge inte hittat en bra form för vad en socialdemokratisk skolpolitik bör innehålla. Jag hoppas min text har varit en öppning för en sådan diskussion och här nedan följer fyra punkter att fundera vidare över:

1. Elitskolor gynnar inte elever som går i dessa och stigmatiserar de som inte kommer in. En bra skola för alla måste vara devisen.
2. Stigmatiseringen av vissa utsatta skolor måste brytas. Alla vet att barn som anser sig vara utan framtid eftersom de går på en viss skola också får svårt att ta in den kunskap de behöver. I ett socialdemokratiskt Sverige måste varje skola vara värd att sätta sina barn på.
3. Vi får inte acceptera katederskolan i vår iver att smita undan flumskolan. Vår tids utmaningar kräver en skola som ställer krav men som samtidigt accepterar att memoriseringens tid är förbi.
4. Kompetenta lärare på alla landets skolor är en förutsättning för framtidens skola men kanske är det även dags att se till så att mer av undervisningen faktiskt sker på plats i skolan. Lärareledd läxhjälp är en sådan idé.

Magnus Nilsson

Frågan som ställs är om socialdemokratin överlever det här?

Men, socialdemokratin har faktiskt aldrig kunnat förlita sig på en majoritet arbetare. Framgångsfaktorn har istället varit breda allianser. Framväxten av 30-talets välfärds- och arbetsmarknadspolitik byggde på ett stöd också i landsbygdsbefolkningen. Välfärdsreformerna på 50-talet på en allians med snabbt växande tjänstemannagrupper. Under 70-talet gjordes reformer som appellerade till dem som försökte skapa ett mer jämställt familje- och arbetsliv. Det finns inget som talar emot att sådana reformer kan göras också idag.

Även om färre definierar sig som arbetarklass, ser fler TCO- och Saco-medlemmar sig som arbetare. Utvecklingen är egentligen inte motsägelsefull. Två decennier med ökade reallöner har förbättrat levnadsstandarden för dem med jobb. Allt fler lever typiska medelklassliv även om de är elektriker, brevbärare eller pappersindustriarbetare.

Men samtidigt upplever allt fler – långt in i tjänstemannaleden – en ökad otrygghet. Att förlora jobbet i en lågkonjunktur, genom en förlorad upphandling eller genom ohälsa är inte längre något som bara drabbar arbetare. Arbetsrätt, arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar påverkar tryggheten för allt fler. Möjligheten att skapa reformer för både arbetare och tjänstemän borde faktiskt vara större i dag än under 50-talet.

Arbetsmarknads- och välfärdspolitik bygger på att en balans mellan trygghet och en fungerande arbetslinje. Båda måste reformeras för att svara mot omvärldens krav.

En befolkning som åldras. Försämrad psykisk hälsa, samtidigt som den fysiska förbättras. Värderingar som betonar frihet att få välja livsstil och ställer krav på ett icke-auktoritärt bemötande.

Ökad rörlighet mellan anställningar, studier, egenföretagande och mellan länder. Ökade krav i arbetslivet – på både utbildning och social förmåga.

Om inte socialdemokratin tar ett ansvar för arbetsmarknads- och välfärdspolitiken kommer de som har råd skapa sin egen trygghet. Andra hamnar i allt sämre offentliga system. Utvecklingen kan fortfarande brytas. Men det kräver att socialdemokratin varken blir för nostalgiskt tillbakablickande eller för ängsliga att stämplas som bidragsparti.

Väl fungerande politik på dessa områden är inte bara en strategisk fråga för att skapa trygghet. Den är faktiskt lika viktigt för att arbetsmarknaden ska fungera och att jobben faktiskt ska komma. Välfärdspolitiken, i bred bemärkelse, hänger ihop med sysselsättningspolitiken. När framtidens lösningar skisseras måste de ta fasta på utmaningar som ligger framför oss. Men lika viktigt är att ett avstamp i de problem som breda löntagargrupperna verkligen upplever i sina liv.

Irene Wennemo

Som ordförande i programkommissionen vill jag se en bred diskussion kring vårt partiprogram där vi får många inspel både från medlemmar i partiet och från andra oberoende tänkare. Jag välkomnar därför ett initiativ till en öppen debatt om det nya socialdemokratiska partiprogrammet. Det skriver socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och pekar på att socialdemokratin måste uppdatera sin samhällsanalys för att kunna formulera en politik som i sig förändrar samhället.

Jag välkomnar ert initiativ till en öppen debatt om det nya socialdemokratiska partiprogrammet. Som ordförande i programkommissionen vill jag se en bred diskussion kring vårt partiprogram där vi får många inspel både från medlemmar i partiet och från andra oberoende tänkare.

Sedan det förra partiprogrammet antogs har samhället fortsatt att förändras och vi behöver uppdatera vår samhällsanalys. Vägen in i ett kunskaps- och tjänstesamhälle har gått vidare, globaliseringen och urbaniseringen tilltar, klimatkrisen blir allt mer tydlig och de globala finansmarknaderna har genomgått en allvarlig krasch. I Sverige har arbetslösheten och klyftorna växt och den borgerliga regeringen har utmanat vår samhällsmodell både genom att angripa den generella välfärden och genom att förskjuta maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Förstår vi inte dessa samhällsförändringar får vi väldigt svårt att själva formulera en politik som i sig förändrar samhället. Vi behöver utveckla vår samhällsanalys och formulera en stark socialdemokratisk ideologisk plattform för det globaliserade kunskapssamhället. Alla bidrag till den spännande socialdemokratiska idédebatten är välkomna!

Håkan Juholt

När dagens socialförsäkringssystem och arbetsmarknadspolitik byggdes upp rådde det ett underskott på arbetskraft i Sverige. I och med den demografiska utvecklingen, murens fall och Kinas öppnande förändrades situationen och de senaste tjugo åren har vi snarare haft ett arbetskraftsöverskott. Den ibland bristfälliga hanteringen av arbetskraftsöverskottet de senaste decennierna har lett till en omfattande utslagning och en stor del av befolkningen i arbetsförålder är idag långtidsarbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Att en del av befolkningen står utanför arbetsmarknaden i en situation där det råder ett arbetskraftsöverskott är visserligen ett problem och en tragedi men det hotar inte vår möjlighet att upprätthålla välfärden eller ekonomins funktionalitet.

Dagens situation kommer dock inte vara för alltid. Om tjugo år kommer 60-talisterna att börja gå i pension, samtidigt kommer 40-talisternas vårdbehov vara som störst och de generationer som kommer komma ut på arbetsmarknaden fram till dess är relativt små. De kommande årtiondena kommer alltså andelen av befolkningen i arbetsför ålder stadigt att sjukna och efterfrågan på arbetskraft kommer att öka. Den ökade materiella standarden och den demografiska utvecklingen i de nyligen industrialiserade länderna kommer också att leda till en högre efterfrågan och ett lägre utbud i dessa länder vilket kommer spilla över på oss och ytterligare spä på denna utveckling. Om tjugo år är det alltså sannolikt att vi återigen befinner oss i en situation där det råder brist på arbetskraft.

I en situation där det råder brist på arbetskraft är en omfattande utslagning på arbetsmarknaden mycket problematisk och om vi inte vidtar kraftiga åtgärder riskerar vi att om tjugo år inte ha tillräckligt med kvalificerad arbetskraft som kan ge oss bra vård, ge våra barn eller barnbarn en bra utbildning, ta hand om oss eller våra föräldrar på ålderns höst och driva och utveckla de företag och institutioner som vi förlitar oss på i vår vardag. En del av lösningen på detta problem är att socialförsäkringssystem och arbetsmarknadspolitik är anpassade efter de förutsättningar som finns idag och som kommer att finnas imorgon.

Ett trovärdigt och välfungerande system anpassat efter dagens förhållanden måste både ta hänsyn till de materiella förutsättningarna och till normerna och attityderna i samhället.

Om vi börjar med de materiella förutsättningarna finns det många fenomen som är värda att uppmärksamma. Den trend som starkast utmärker sig är den allt snabbare strukturomvandlingen och den ständigt ökade specialiseringen på arbetsmarknaden. Sett ur ett långsiktigt perspektiv, över hela mänsklighetens historia, kan vi tydligt se hur omställningshastigheten och specialiseringsgraden ökat exponentiellt. I nästan 200 000 år fanns det mer eller mindre bara två specialiseringar, jägare och samlare. När människan blev bofast började antalet olika specialiseringar successivt att öka, det var nu möjligt att bli bonde, hövding, herde och så vidare. Med allt snabbare institutionell och teknologisk utveckling accelererade denna ökningstakt och slår man upp sidorna med platsannonser i en tidning idag finns det jobb utlysta som de flesta oss av inte har en aning om vad de innebär. Den ökade specialiseringsgraden tillsammans med den snabba omställningstakten leder till att generella sysselsättningslösningar blir allt mindre effektiva och allt svårare att skapa. Fler olika typer av jobb gör att det krävs fler olika typer av åtgärder och om utvecklingen fortsätter kommer universallösningarnas tid inom sysselsättningspolitiken snart att vara förbi. Den allt snabbare strukturomvandlingen och specialiseringen gör också en välfungerande sysselsättningspolitik allt viktigare. Att folk känner sig trygga i att de kommer få stöd och hjälp att komma tillbaka in på arbetsmarknaden om de förlorar jobbet är en förutsättning för att vi ska kunna tillvarata de positiva förändringarna som kommer av tekniskt utveckling och specialisering.

Går vi vidare och tittar på normerna och attityderna i samhället kan vi konstatera att det finns ett stort och, över tid, stabilt stöd för sysselsättningspolitiska åtgärder. Enligt 2010 års välfärdsundersökningar tycker 77 procent av svenskarna att man ska kunna förvänta sig att samhället de tar hand om en när man är arbetslös, motsvarande siffra för sjukskrivna är 86 procent. 89 procent anser att det offentliga ska ta ansvar för att personer har ett jobb att gå till. 54 procent av befolkningen är beredda att själva betala mer i skatt för att finansiera mer sysselsättningspolitiska insatser.  Samtidigt tycker en stor del av befolkningen att hårdare kontroll av dem som får sjuk- eller arbetslöshetsersättning är något bra.

Detta kan säkert leda många att dra slutsatsen att hårdare kontroll av sjuka och arbetslösa är något som man bör överväga när man ska reformera det rådande systemet. Det finns dock redan idag, åtminstone formellt, en ganska omfattande kontroll inbyggd i systemet. Problemet är snarare att kontrollen inte fungerar som den ska. Anledningen till detta är att den formaliserade kontroll som finns, mer eller mindre, enbart är kvantitativ och negativ. Man måste göra vissa saker för att inte förlora sin ersättning. Kontroll av den här typen är de flesta, av naturliga skäl, benägna att försöka undvika, ta sig runt eller fuska sig igenom. De som ska utöva kontrollen å sin sida får till uppgift att straffa dem som inte sköter sig genom att ta ifrån dem deras levebröd, något många är obekväma med. Detta kan leda till att kontrollen inte utförs i den utsträckning som den borde. Att skärpa de nuvarande reglerna eller skapa nya, negativa och kvantitativa, regler riskerar alltså att öka fusket och försämra kontrollen. Lösningen ligger här inte i mer av samma utan nya, positiva och effektiva kontrollmetoder måste till.

Om man utgår från de materiella förutsättningarna och de normer och attityder som finns i samhället kan vi konstatera att vi bör ha ett stark och väl utbyggt system som hjälper folk tillbaka in i arbete om något händer. Två hörnstenar i detta system bör vara individuella lösningar och effektiv och positiv kontroll. Någon detaljerad plan för hur detta system ska utformas har jag inte men det finns några saker som jag tror kan vara värda att överväga.

För det första tror jag att om man vill ha individuella lösningar och en effektiv och positiv kontroll kommer det krävas mycket mer kontakt mellan systemet och de personer som står utan arbete. Möten en gång i månaden och ett brev på posten då och då räcker inte. Jag tror att man bör överväga att tillhandahålla kontorsplatser på arbetsförmedlingen eller motsvarande institution till alla eller vissa grupper av de personer som står utan arbete. Detta skapar en automatisk kontroll då personerna som ska kontrolleras befinner sig på samma plats som de som ska kontrollera dem. Viktigare är dock att det ger en mycket större möjlighet för de som arbetar i systemet att avgöra vilka insatser som olika personer behöver. Det skulle också, om det utformades rätt, kunna bidra till att motverka den passivisering som att stå utanför arbetsmarknaden kan ge upphov till.

Vidare är dagens system uppdelat mellan olika myndigheter och bygger på en kategoriindelning där vissa är sjuka, andra arbetslösa och så vidare. Med ett sådant upplägg kan det vara svårt att skapa väl fungerande individuella lösningar. De anställda måste nämligen ges de redskap som de behöver för att kunna hjälpa de personer som av olika skäl står utan arbete. Vissa behöver utbildning, andra behöver rehabilitering, några subventionerade anställningar och ytterligare några en praktikplats. Vissa behöver en kombination av två eller flera insatser. Ett förslag man bör överväga är därför att slå ihop alla de olika instanser som arbetar med dessa frågor till en gemensam myndighet. Detta skulle ge den enskilde enheten och anställde helt andra möjligheter att anpassa stödet efter de sökandes behov.

Även insatsernas längd och hur länge de ska pågå måste kunna variera. För vissa är det säkert bäst att snabbt komma ut på en praktikplats, andra behöver flerårig rehabilitering eller utbildning och någras anställning kanske måste subventioneras tills de lämnar arbetslivet. Därför tror jag också att systemet behöver vara mer dynamiskt och att de enskilda enheterna och anställda behöver mer beslutsbefogenheter och autonomi.

Mer självständiga enheter kan också bidra till att systemet och metoderna man använder hålls uppdaterade. Arbetsmarknaden ser olika ut och utvecklas på olika sätt i olika delar av landet. Sannolikt är det de lokala enheterna och deras anställda som är mest kapabla att hantera dessa variationer och förändringar. De anställda, enskilt eller i team och enheter, bör därför ha möjlighet att konstruera egna metoder och lösningar och lägga upp sitt eget arbete. Det finns sannolikt angreppsätt som vi idag inte använder men som den samlade kompetensen hos de som arbetar med dessa frågor skulle kunna utveckla och implementera. Ett område där det antagligen finns stora vinster att göra är i samarbetet med det lokala näringslivet, arbetstagarorganisationerna, utbildningsväsendet och den lokala vården. När framgångsrika koncept utvecklas bör man också arbeta med att dessa fångas upp och görs tillgängliga för resten av organisationen. Kanske ska detta skötas central enhet med ansvar för att hitta, formulera och sprida goda exempel och bra metoder.

Denna artikel skrapar bara på ytan av en liten del av sysselsättningsfrågan. Det finns helt andra områden som behöver avhandlas, det finns fler förändringar i de materiella förutsättningarna och i samhällets normer och attityder som behöver diskuteras och analyseras och det finns mängder av potentiella reformförslag som behöver utvecklas och dissekeras. En lösning anpassad efter dagens förhållanden är dock ett måste inför valet 2014. Sysselsättningsfrågan är en framtidsfråga, både för Socialdemokratin och för samhället.

Dany Kessel

Hur ska partiet kunna bli tydligare och mer relevant inför valet 2014? Jag har förstås som många andra hoppats på initiativ från en ny partiledning. Ingenting skulle vara mer värdefullt är en kraftfull, central satsning på kunskapsutveckling och idédebatt. Dock har motstridiga budskap under den senaste månaden gjort mig lite mindre optimistisk. Finns det verkligen ett genuint intresse i partiets ledning för de långsiktiga kunskapsfrågorna och idédebatten, eller kommer dagspolitiken återigen att ta överhanden? Är det kanske dags att sluta vänta? Har stunden kommit för andra i arbetarrörelsen att ta initiativ och ställa krav?

Oavsett hur partiets ledning nu väljer att agera, tror jag att en viktig roll kan spelas av de många organisationer som står partiet nära. Jag tänker på organisationer som Broderskapsrörelsen och S-studenter, S-kvinnor och SSU, fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen, ABF, bostadskooperationen och konsumentkooperationen. I dessa självständiga organisationer finns stort engagemang och stor sakkunskap. Här finns också en tradition att ifrågasätta och utmana. Jag skulle önska att dessa organisationer tog på sig en ännu starkare roll än idag för att driva partiets idédebatt, gärna i samverkan. Tillsammans skulle de kunna mobilisera den bredd och den ideologisk medvetenhet som behövs för att sporra partiet.

Jag har tidigare pläderat för ett ”socialdemokratiskt Almedalen”. En sådan idékonferens skulle kunna bli en modell för idépolitisk samverkan mellan flera organisationer. ABF vore en självklar part. Övriga intresserade organisationer skulle kunna lyfta egna angelägna profilfrågor, som stopp för vapenexport, individualiserad föräldraförsäkring eller ökat bostadsbyggande.

Tanken med en större idékonferens är att den skulle ge utrymme för grundlig diskussion kring kontroversiella frågor, utan krav på omedelbara och skarpa beslut. Här skulle långsiktiga strategier kunna prövas, innan de förs in i dagspolitikens hetluft. Många kan delta och många kan bli inspirerade och intresserade – även utanför partiet. Nätverk kan skapas och en progressiv offentlighet ta form. Arbetarrörelsen kan återigen ta plats på den arena där man hör hemma: som en drivande part i svensk progressiv samhällsdebatt.

Det finns inte längre tid att avvakta och vänta! Inför valet 2014 krävs en socialdemokratisk strategi som bottnar i partiets egen samhällsanalys. Då krävs politiska förslag som väcker intresse och respekt; en politik som främjar partiets bärande idéer och värderingar. Vi har alla ett ansvar att mobilisera det progressiva Sverige.

Lena Sommestad

Nu har vi ett gyllene tillfälle att vitalisera just den debatten i socialdemokratin. Efter två valförluster där det socialdemokratiska alternativet varit luddigt för väljarna ska nu partiet gå in i en process där ett nytt partiprogram ska formuleras. 2013 ska det antas av den socialdemokratiska partikongressen.

De socialdemokratiska partiprogrammen har varit viktiga milstolpar i utvecklingen av arbetarepartiets politik. Från det första programmet från 1897 översatt och författat av Axel Danielsson, över efterkrigsprogram och fram till det nuvarande programmet från 2001 kan man följa samhällets och partiets politiska utveckling. Men i takt med att socialdemokratin regerat allt längre tid så förlorar partiprogrammen i tydlighet. Man har över decennierna kompromissat bort politisk tydlighet mot den flexibilitet som är önskvärd när man sitter vid regeringstaburetterna.

Det första partiprogrammet innehöll en principiell del och ett reformprogram, allt inom ramen av knappa 700 ord. Det senaste partiprogrammet var på över 15 000 ord. Man kan också uttrycka utvecklingen så här. Om programmet 1897 var på fyra sidor, så var programmet 1920 på sju sidor, 1944 på elva sidor, 1960 på nitton sidor, 1975 på trettiotvå sidor och 1990 nås rekordet på 60 sidor. Det senaste programmet från 2001 är något kortare men det beror på att man helt strukit bort det konkreta reformprogrammet.

Samtidigt som socialdemokratin blivit allt mer mångordig har man också blivit rädd för att uttrycka konkreta krav. Vi oroar oss för att det är uttryck för en sinande kraft i den ideologiska utvecklingen och förmåga att utveckla den samhällskritik som är grunden för partiets politik. Detta har skett samtidigt som arbetarrörelsens bägge grenar – den fackliga och politiska – har haft allt svårare att knyta samhällets intellektuella till sig för idédebatt och kritik.

Utvecklingen är kanske inte märklig. Mycket av socialdemokratins politiska utveckling flyttade på grund av det långa regeringsinnehavet över till statliga utredningar och myndigheter. Medlemmarnas roll i – och ansvar för – utvecklingen av politiken blev allt mindre viktig i takt med att partiet och dess ledning allt mer gick i symbios med stats- och kommunapparaterna. Behovet av en fristående utveckling av politik som bottnar i partiets ideologi och värderingar glömdes kanske inte bort, men har definitivt inte getts prioritet i partiets inre arbete.

Nu sitter inte socialdemokratin på den typen av resurser längre. Utvecklingen av partiets nya politik måste ske utan tillgång till statsapparaten. Vi är nu beroende av att samla de krafter vi har – inom och utanför partiets organisation – för att formulera oss inför framtiden.

Vi tror inte på att socialdemokratins politik kan stöpas om på ett partikansli av ett fåtal personer. Visst är ”Nya Moderaterna” på många sätt en briljant politisk omdaning, men det är en toppstyrd utveckling utan större ideologiskt djup som skulle vara både omöjlig och lämplig i ett folkrörelseparti som socialdemokraterna. Och om den politiska utvecklingen i landet ska reduceras till PR-knep och ordval så kommer utrymmet för missnöjespartier bara breddas. Socialdemokratin slåss inte om makten för att visa att man kan formulera sig listigare. Vi slåss om den politiska makten för att det finns människor som dagligen hamnar i kläm på arbetet och i sin vardag och vars kreativitet och skaparkraft därmed hålls fångna. Socialdemokratin är en befrielserörelse.

Kravet på socialdemokratins förnyelse handlar om att vi måste våga se var vår egen politik brast och inte bidrog till människors möjlighet att växa och göra sig fria. Vi måste förhålla oss till att de sista två decennierna av socialdemokratiskt regeringsinnehav ledde till ökade klyftor. Hur Sverige ska kunna hållas samman nästa gång socialdemokraterna regerar?

Socialdemokratins unika förmåga att förena intressena hos samhällets arbetarklass och medelklass håller på att luckras upp. Den borgerliga alliansens målsättning är att istället foga samman den mest välbeställda majoriteten i en intressegemenskap. Det är en politik som på sikt överger människor. De flesta svenskar skolas nu i att blunda för det som sker på arbetsmarknader där människor utnyttjas och slits ut. I ett allt kallare klimat väljer vi att se om vårt eget hus framför att hjälpa andra.

Hur möter vi denna fundamentala utmaning mot en svensk sammanhållen modell. Visst finns det fortfarande möjlighet att utmana den nuvarande politiken med en politik som förenar socialismens övertygelse om att vi tillsammans skapar mer än var för sig med liberalismens respekt för våra individuella rättigheter och möjlighet att göra fria val? Socialdemokratin står ännu inför sina största utmaningar.

Därför har vi beslutat oss för att bidra tillsammans efter vår gemensamma och individuella förmåga. Idag startar vi webb-forumet s2013 med sikte på att bidra med en ideologisk tydlig debatt för socialdemokratins nya utmaningar. Vi vill ha med nya röster, akademiker, partimedlemmar, folkbildare, fackligt aktiva, studenter, aktivister. Ja alla som känner att de har ett intresse av att bidra till debatten inför det nya partiprogrammet.

Men vi kräver två saker av de som deltar i debatten. För det första tydlighet. Vill du att monarkin ska avskaffas så beskriv också hur du vill att det ska ske. För det andra mod. Våga utmana föreställningar som blivit normer och axiom. Det är allt för vanligt att den som idépolitiskt utmanat försetts med en höger- eller vänsterstämpel i syfte att förminska och ta fokus från sakfrågorna.

Vi håller alla högt som deltar i debatten. Det har varit tyst länge nog.